Några reflektioner om behovet av bibelvetenskap

Jag har inte i någon högre grad satt mig in i den viktiga och intressanta bibelsynsdebatt som pågått under en längre tid i delar av svensk frikyrklighet. Mitt intryck är att debatten speglar en ambivalens från många kristna ledare och förkunnare inför det historisk-kritiska studiet av bibeltexterna. Vetenskapliga analysmetoder är bra så länge traditionell tolkning av bibeln inte utmanas men om gängse läror ifrågasätts vill man dra i handbromsen. Företrädare för den andra sidan vill öppna sig mer för nya sätt att läsa, tolka och förstå.

Jag ska inte ge mig in diskussionen om Jonabokens historicitet eller om författarfrågan i Jesaja. Mycket har sagts, både kloka och mindre kloka saker. Men utifrån mitt intresse för judisk-kristna relationer vill jag göra några reflektioner – utan att för den skull polemisera mot någon särskild sida i bibelsynsdebatten. Jag tänker på ett ämne där jag menar att modern vetenskaplig bibelforskning har visat sig avgörande för att ersätta ett destruktivt teologiskt paradigm med en korrekt förståelse av bibeltexterna.

Det är väl känt att den kyrkliga förkunnelsen under nära nog 2000 år har målat upp en stereotyp bild av judendomen och judar. Kristna förkunnare och teologer – allt ifrån kyrkofäder och reformatorer till 1900-talets bibeltroende evangelikaler – har reproducerat föreställningar om nya testamentets judar (dit man inte har räknat de Jesustroende judarna!) som lagiska, mordiska, syndfulla, hämndgiriga och hycklande. Farisén har använts som exempel på människans fåfänga försök att behaga Gud genom att blint följa meningslösa lagar. Och så vidare.

I linje med detta har det traditionellt hävdats att nya testamentet beskriver ett möte mellan två väl avgränsade, definierade och delvis motsatta religioner. Paulus Damaskusupplevelse har skildrats som en omvändelse, en övergång från den lagiska och destruktiva judendomen till den kärleksfulla och förlåtande kristendomen. Det påstådda namnbytet speglar samma åtskillnad och rangordning: den onde juden och farisén Saulus förvandlas till den gode kristne Paulus. Än idag kan man faktiskt höra kristna förkunnare hänvisa till ”namnbytet” vid ”omvändelsen”!

Det är inte bara kyrkan som stått för denna syn. I sammanhanget måste också nämnas att merparten av 1800-talets vetenskapliga bibelforskning i stort sett reproducerade kyrkans förkunnelse på detta område. Så landade exempelvis också liberalteologin i den antijudiska fåran.

Det antijudiska paradigmet lever delvis kvar men är förhoppningsvis på väg ut. De nytestamentliga texterna förstås på ett nytt sätt, Jesus sätts in i ett judiskt sammanhang, Paulusbilden förändras radialt, liksom förståelsen av hans ärende och brevtexter, Hebreerbrevet läses på ett nytt sätt etc.

Vilka var det som började bryta den antijudiska läsningen av nya testamentet? Det var forskare och vetenskapsmän som mot gängse normer ifrågasatte, kritiserade, ställde nya frågor, sökte nytt källmaterial och analyserade gamla texter på ett nytt sätt. I början av 1900-talet påbörjades arbetet men särskilt under de senaste decennierna har en bred radikal omtolkning ägt rum. E. P. Sanders bok Paul and the Palestinian Judasim från 1977 är en milstolpe. Utifrån sin kunskap om nya testamentets omvärld visar Saunders att tidigare teologisk forskning (och kristen förkunnelse) gått vilse i fråga om nya testamentets judendom. Annan bibelforskning har fortsatt att sticka hål på myterna och en omprövning sker inom kristna kyrkor som också får genomslag i förkunnelsen.

I denna historia är det knappast ”bibeltroende” kristna som varit hjältarna, inte heller teologisk forskning som haft sin hemvist i kyrkan eller forskning som drivits under överinseende av ett kyrkligt läroämbete. Mitt exempel visar att varken ”bibeltrohet”, ”kyrk-forskning” eller läroämbete är garantier mot vantolkningar. I kyrkans historia har tvärt om den inomkyrkliga teologin inte sällan stått för vanföreställningarna, som senare generationer av forskare och kristna ifrågasatt.

Nej, i denna historia är det bibelforskare med öppna sinnen, sitt kunnande och sina ”historisk-kritiska” metoder som utfört bragden, flera av dem med judisk bakgrund, det kan också nämnas. Därmed inte sagt att bibelforskning per automatik är öppen och fördomsfri, långt därifrån, men när en sund vetenskaplig process fungerar kan etablerade ”sanningar” ifrågasättas, diskuteras och kritiseras på ett sätt som ökar kunskapen och ibland tvingar fram genomgripande och välgörande omtolkningar. Sådana fruktbara forskningsprocesser inom teologi och bibelvetenskap borde rimligen kunna ske såväl inom som utom kyrkan.

Som bibelläsare och förkunnare (med en övertygelse om att Bibeln är Guds ord) tror jag det är rätt och riktigt att bejaka bibelforskningens metoder, att ta del av nya forskningsrön etc. Jag har svårt för föreställningen om vetenskapen som en motsats och ett hot. En stelbent dogmatism och ”läsa-som-det-står”-mentalitet, där gängse tolkningar inte får ifrågasättas , framstår snarare som ett hot mot kyrkan och kyrkans uppdrag. Blind bokstavstro har knappast vitaliserat utan ofta använts som ett sätt motivera rådande ordningar, makthierarkier och förtryck.

För fördjupning kan jag rekommendera Jesper Svartviks Bibeltolkningens bakgator och Magnus Zetterholms Lagen som evangelium. Den nya synen på Paulus och judendomen. Läs också Göran Lennartssons debattinlägg i Dagen 2013-01-08.

Per Hammarström

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>