”Den falska fredsrörelsen” och andra profetiska budskap

Det finns en uppsjö av svenska böcker om den yttersta tiden utgivna under de senaste hundra åren. Här ett axplock av mer eller mindre fantasieggande titlar: Världsrikens undergång och Kristi återkomst, Är Rysslands växande välde vilddjuret?, Inför världens undergång, Tre minuter före midnatt, Undergång och förnyelse i den stora världskrisen, Den falska fredsrörelsen, Israel i Bibelns ljus och Atombomben men trygghet ändå. Bland författarna hittar man många i frikyrkosammanhang kända namn: Hilding Fagerberg, Erik Bernspång, Thoarlf Gilbrant, C. G. Hjelm, Florentius Hällzon, John Ongman, Samuel Sollerman och många fler.

Böckerna ses som profetiska. En vägledande princip tycks vara att profetia är historia skriven i förväg. Den legendariska pingstpredikanten C. G. Hjelm sammanfattar anspråksfullt profetens tjänst och profetians roll: ”Historien utvecklas efter den plan, som profeterna i förväg har avslöjat. Profeten känner tidtabellen och planen. Han vet hur och när händelserna äger rum. Människans viktigaste [!] uppgift är att känna sin tid. Att känna tiden är att känna profetian.”

I böckerna kan man ta del av häpnadsväckande påståenden: svältkatastrofer inom specifikt angivna områden, Hitler som Guds redskap att straffa judarna, förödande atombombombskrig, sovjetisk invasion av Sverige, Sadam Hussein som återuppbyggare av det gamla Babylon, muslimsk invasion och en gammal favorit: tidpunkten för Jesu återkomst. Träffsäkerheten har på det stora hela varit urusel. Visst skulle man i efterhand kunna tolka vissa vaga och allmänna förutsägelser som om de gått i uppfyllelse, men så fort texterna blivit mer specifika har träffsäkerheten allt som oftast varit helt uppåt väggarna.

Hur tänker de som läste dessa böcker på 1960-talet idag? På punkt efter punkt kan man se att de flesta av dem hade fel. Överhuvudtaget har jag sällan eller aldrig i församlingssammanhang mött diskussioner om profetior eller förutsägelser som aldrig slog in. För ett tiotal år sedan hörde jag en amerikansk predikant som i en etablerad svensk frikyrkoförsamling gav tydliga ”bibliska” bevis för att Jesus skulle återkomma före 2011. Predikan väckte jubel då, många gick fram för förbön, men jag tror knappast någon i den församlingen senare har diskuterat varför Jesus aldrig kom. Ställde någon frågan om det möjligen var en falsk profet på besök den gången.

I en annan församling, då med kanske 20 medlemmar, profeterade predikanten om 100 nya medlemmar inom två år. Kanske ville predikanten uppmuntra men förutsägelsen visade sig vara falsk. Var det någon som senare tog upp frågan om vad som gick snett? Nej. Vi vill nog helst förtränga sådana missöden och hoppas på bättre lycka nästa gång. Eller också tappar vi modet helt.

Ändå tycks behovet av uppenbarelser om framtida katastrofer och omvälvande händelser omättligt. Nya böcker ges ut, filmer, tidskrifter, förkunnelse. Vad fyller de för behov? Spänning? Något som motiverar och peppar? Ökar sammanhållningen bland de utvalda? Får man som initierad känna sig viktig? Tillfredställer förutsägelsen behov av trygghet och förutsägbarhet?

Kanske konceptet är ett missförstånd. Jag har svårt att tro att profetisk förkunnelse skulle handla om att skriva historia i förväg, tolka tidstecken och dunkla bibelord eller pricka in händelser i uppgjord tidsplan. Jag har svårt att tro att det profetiska handlar om att peka ut katastrofer, straffdomar och dunkla hot mot samhälle och utvalda.  

Den profetiska förkunnelsen handlar snarare om här och nu. Att utifrån socialt patos och helighetslängtan analysera samtiden, genomskåda orättfärdiga förhållanden, peka ut konsekvenser och visa på en framkomlig väg. Jag tror en skarp profetisk förkunnelse är stadigt förankrad i samtiden och församlingen, att den utmanar och ger framtidshopp.

Per Hammarström

En liten fotnot bara. Titeln ovan, Den falska fredsrörelsen, är namnet på en bok författad av pingstledaren T. L. Barrat 1932. I polemik mot biskop Nathan Söderblom menar han att fredsrörelsen är falsk eftersom den strävar efter, just det, fred. Gud har ju, enligt Barrat, förutsagt krig i ändens tid och därmed kämpar fredsvännen mot Guds plan. Tänk så det kan bli.

4 comments

  1. Stefan Swärd

    Per,
    Det här tål att reflektera över.
    Jag vet att missionsförbundaren Göran Gunner har forskat en del i detta.
    Men ämnet är stort, litteraturen mångfaldig, systematisk utvärdering av alla profetior har aldrig gjorts i något pingstkarismatiskt sammanhang.
    hälsar
    Stefan Swärd

  2. Per Hammarström

    Stefan du är en profet! Det är faktiskt Gunners bok som inspirerade mig till texten. Boktitlarna är tagna från hans litteraturlista. /Per

  3. Jimmy

    Jag tror inget påverkat min kristna tro mer negativt än alla dessa skrämmande framtidsprofetior som funnits med mig mer eller mindre hela livet. Jag var i yngre tonåren när jag började komma i kontakt med skrämmande framtidsutsagor genom så kallade profetiska budskap. Det var böcker och bandserier som handlade om exempelvis ett tredje världskrig och Guds dom över vårt land. Vilket innebar att främmande härar (troligen från öster) invaderade och förintade oss. Sedan böcker som Synen skrivna av David Wilkersson mm. I allt detta framträder en mkt opåliterlig Gud.
    Jag har svårt att se varför ”Gud” vill ge oss dessa mörka framtidsutsikter? Varför vill han ge oss alla dessa varningar ( hot)? Vad ska vi egentligen göra åt det i så fall. Har inte människan nog av livet som det är ändå? Krig, våld och förföljelse är ju redan en del av livet för väldigt många. Jag kan tänka mig att predikanter och även lekmän vill använda sådana skrämselmetoder för att skrämma människor till efterföljelse av deras religiösa övertygelse. Men den bild det ger av ”deras Gud” är inte god. Gudsbilden blir snarare en cynisk och opåliterlig Gud som aldrig blir riktigt nöjd med oss. Hur mycket vi än försöker så vet vi inte om vi är tillräckligt hängivna och brinnande. Ska vi ska få följa med när han kommer och inte falla under vredesdomen mm? Gör det någon frimodig och hängiven är min undran? Alltid i samband med oroligheter i västvärlden så kommer gamla så väl som nya profetior upp i ljuset. Det finns tydligen något av fruktan och ”masochism” som triggar igång dessa ”profeter”.

  4. Minnasta

    Hej Jimmy,
    Det är många som har berättat om denna rädsla, människor som vuxit upp i frikyrkomiljö och kanske från barnsben mött denna doms- och strafförkunnelse. Det är tragiskt att det ska behöva vara så. Jag håller med om att den Gudsbild som förmedlas är märklig liksom din analys, att skrämsel kan användas för att framtvinga lydnad och beroende i mänskliga sammanhang.
    /Per

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>