Kategori: Konstantin

Gud eller kejsaren?

”I en nationalistisk tid dyrkar samhällen sig själva skamlöst och öppet” (Ernst Gellner i Stat, nation, nationalism)

Nationalismen är religion, politisk religion. I en nationalistisk tid dyrkas Nationen, Folket, Traditionerna, Kulturen, Flaggan, Historien, Kungahuset eller Presidentämbetet, allt i en salig blandning av myt och verklighet. Politiskt kräver Nationalismen att det folk som konstituerar staten ska härska och dominera på alla nivåer. Nationalismen exkluderar de avvikande men tvångsansluter också alla som anses tillhöra folket och kräver deras lojalitet, uppmärksamhet, känsla, identitet och hyllningar genom ritualer, fester och firande.

De första århundradenas kristna vägrade delta sin tids statsritualer, hyllningarna som Imperiet krävde. De vägrade offra till kejsaren och ansågs därför (med rätt) avvikande och illojala. De hade en annan lojalitet som uttrycktes i den oerhört radikala bekännelsen: Jesus är Herre!

En radikal och progressiv kristen rörelse idag genomskådar myten om Nationen och vägrar underkasta sig. Konservativa kristna däremot tycks angelägna att visa sin lojalitet med Nationen, flaggan, kungahuset och andra nationella symboler. Det är inte svårt att gräva fram exempel på den starka identifikationen med Nationen.

Varför då delta i detta offer till kejsaren? Förutom vanans makt tror jag de vägleds av myten om den Kristna Nationen. Ungefär så här: eftersom Nationen vilar på kristna värderingar, korset är flaggan är tecknat på flaggan och kyrkan traditionellt haft stort inflytande sägs Nationen vara ”kristen”. Därför ska den vördas.

Det vi har att förhålla oss till är att kristendomen, allt sedan Konstantins dagar, använts för att legitimera statlig makt. Mussolini och Franco gjorde det förvisso, men även betydligt beskedligare nationalismer. Nationens påklistrade dyrkan av Gud har i själva verket varit, som den judisk-tjeckiske socialantropologen Ernest Gellner mycket riktigt skrev, en skamlös dyrkan av det egna samhället. Därför, i en tid då nationalistiska och främlingsfientliga krafter rör på sig och på nytt försöker kidnappa kristendomen, åter till bekännelsen: Jesus – inte kejsaren – är Herre!

Per Hammarström

Världslig makt eller ödmjukt tjänande?

I Bibeln, både i Gamla och Nya testamentet, finns bilder av Gud som kärleksfull, självutlämnande och tjänande. Det här kan man se när man betraktar Jesus. Han kom inte för att skaffa sig tjänare och rikedomar, inte för att samla ihop en armé och bygga ett världsligt rike. Han kom för att uppsöka den som gått förlorad, ge liv, bryta ner förtryckande strukturer. Han avvisade erbjudandet om världslig makt. Hans Rike är inte av denna världen. Hans makt är annorlunda, sprungen ur det ödmjuka tjänandet.

Under Konstantin den stores tid, på 300-talet, sägs det att Gudsbilderna förändrades. Jesus började framställas som den himmelske kejsaren, fursten i toppen av hierarkin. Varför? Därför att Jesusrörelsen hade gått från att vara en tjänande kraft i samhällets marginal till att bli den statsbärande Kyrkan, den Kyrka som legitimerade statens makt och förtryck. Kyrkliga ledare omfamnade med glädje den nya privilegierade ställningen och världsliga makten. Det kors som varit en symbol för ödmjukhet, tjänande och försoning blev en symbol för makt, stat, militär styrka och dödande av fiender. Fortsätt läsa