Kategori: Nationalism

Gud eller kejsaren?

”I en nationalistisk tid dyrkar samhällen sig själva skamlöst och öppet” (Ernst Gellner i Stat, nation, nationalism)

Nationalismen är religion, politisk religion. I en nationalistisk tid dyrkas Nationen, Folket, Traditionerna, Kulturen, Flaggan, Historien, Kungahuset eller Presidentämbetet, allt i en salig blandning av myt och verklighet. Politiskt kräver Nationalismen att det folk som konstituerar staten ska härska och dominera på alla nivåer. Nationalismen exkluderar de avvikande men tvångsansluter också alla som anses tillhöra folket och kräver deras lojalitet, uppmärksamhet, känsla, identitet och hyllningar genom ritualer, fester och firande.

De första århundradenas kristna vägrade delta sin tids statsritualer, hyllningarna som Imperiet krävde. De vägrade offra till kejsaren och ansågs därför (med rätt) avvikande och illojala. De hade en annan lojalitet som uttrycktes i den oerhört radikala bekännelsen: Jesus är Herre!

En radikal och progressiv kristen rörelse idag genomskådar myten om Nationen och vägrar underkasta sig. Konservativa kristna däremot tycks angelägna att visa sin lojalitet med Nationen, flaggan, kungahuset och andra nationella symboler. Det är inte svårt att gräva fram exempel på den starka identifikationen med Nationen.

Varför då delta i detta offer till kejsaren? Förutom vanans makt tror jag de vägleds av myten om den Kristna Nationen. Ungefär så här: eftersom Nationen vilar på kristna värderingar, korset är flaggan är tecknat på flaggan och kyrkan traditionellt haft stort inflytande sägs Nationen vara ”kristen”. Därför ska den vördas.

Det vi har att förhålla oss till är att kristendomen, allt sedan Konstantins dagar, använts för att legitimera statlig makt. Mussolini och Franco gjorde det förvisso, men även betydligt beskedligare nationalismer. Nationens påklistrade dyrkan av Gud har i själva verket varit, som den judisk-tjeckiske socialantropologen Ernest Gellner mycket riktigt skrev, en skamlös dyrkan av det egna samhället. Därför, i en tid då nationalistiska och främlingsfientliga krafter rör på sig och på nytt försöker kidnappa kristendomen, åter till bekännelsen: Jesus – inte kejsaren – är Herre!

Per Hammarström

Kristen rojalist? Inte jag i alla fall!

Dagens stora skratt på sociala medier har utan tvekan varit KDU:s utspel om monarkin. Inte bara det att kungen hyllas för att han ”kröntes” för 40 år sen utan kanske mer för att ungdomsförbundet kräver att monarken ska återfå befogenheter från tiden före Torekovöverenskommelsen 1974.

Inte bara KDU utan också många i Kyrksverige hyllar kungahuset och monarkin. Jag förstår faktiskt inte varför (eller, ja jag har mina aningar). Monarkin bygger på en odemokratisk, närmast feodal, princip om att människor föds olika, med olika rättigheter och skyldigheter. Hur kristet är det? Tänk efter!

Jag får påminna om det medeltida uttrycket: ”När Adam sådde och Eva spann, vem var då en adelsman?”

Per Hammarström

Har Sverige varit ett kristet land?

Med anledning av en debatt i tidningen Dagen (här och här) har historia kommit upp på tapeten. Frågan har bland annat gällt om Sverige varit ett kristet land eller inte.  Själv har jag alltid förundrats över alla de kristna (också många frikyrkliga) som stolt framhåller Sveriges kristna arv. På vilket sätt har Sverige varit kristet?

Under den lutherska enhetsstatens tid bedrev Sverige, i Guds namn, storskaliga, ofattbart grymma och förödande krig på kontinenten. Inom landet föraktades och förföljdes religiösa och andra minoriteter. Judar drevs ut ur landet om de inte lät döpa sig. Att konvertera till katolicismen var belagt med dödsstraff. 1624 avrättades två modiga katoliker som vägrade avsäga sig sin tro. 1637 påbjöd myndigheterna att ”zigenare” skulle ut, alternativt dödas utan rannsakan och dom. Påbjudet folkmord, alltså.

Kvinnor har nedvärderats och förtryckts genom århundradena. Detsamma gäller homosexuella; fram till slutet av 1700-talet avrättades människor för sodomi. Sverige har präglats av djupa sociala orättvisor, hierarkier, särlagstiftning, rättsosäkerhet. Kort sagt, orättfärdigheten har funnits djupt inbyggd i landets politiska och rättsliga strukturer.

Men kyrkan då? Svenska kyrkan har fungerat som maktens språkrör och stödtrupp. Den legitimerade krig, konungamakt, dödsstraff och förtryck. De upproriska, kätterska och avvikande har tagits i kyrklig upptuktelse. Prästståndet har motsatt i stort sett varje förändring i demokratisk riktning.

Visst har kyrkan och kyrkans lära satt sin prägel på Sverige. Men kan man därmed säga att Sverige har varit kristet? Nej, i alla fall inte om man med kristen tro menar det Jesus stod för (som jag förstår det): öppenhet, mänsklig värdighet, godhet, rättvisa, inkludering, upp-och-nervända hierarkier, kritik av makten, pacifism, förståelse, nåd.

Per Hammarström

Hur tänkte dom där?

Idag skriver Jonthan Lehman en krönika på Expo-idag om förintelseförnekaren Åke Sandin, tidigare bland annat ordförande för Svenska freds. Sandins antisemitiska uttalanden har länge varit väl kända och omdebatterade, åtminstone sedan slutet av 1990-talet. Efter kritik från Svenska Freds nuvarande ordförande Anna Ek har nu Sandin bestämt sig för att lämna Svenska Freds, se här.

Så sent som 2010 prisas samma Sandin av Ickevåldsfonden med Sveriges kristna råd som huvudman. Priset delades ut i Storkyrkan av ärkebiskop Anders Wejryd. ”Åkes livsgärning för fred prisas” heter det på SKR:s hemsida. Man undrar hur dom tänkte där. Enda rätta vore att återkalla priset.

Men å andra sidan kan det vara svårt eftersom Ickevåldsfonden lades ner 2010. Vore i vart fall kul att höra hur den styrelse och/eller det råd som beslutade om pristagarna (här) tänkte.

Förintelsens minnesdag och den romska invandringen, då och nu

Idag sitter jag och förbereder mig inför terminen som just har startat. Har lånat och läser tegelstenen Tusen år av invandring av Ingvar Svanberg och Mattias Tydén och framförallt kapitlet som behandlar resande och romers invandring till Sverige. Bland annat står om att romsk invandring förbjöds 1914 och inreseförbudet kom att gälla fram till 1954. Alltså även under andra världskriget, under en tid då romer var en oerhört utsatt grupp.

Boken nämner ett specifikt fall då fyrtio norska romer hade varit i Frankrike och inte tilläts komma tillbaka till Skandinavien efteråt, även svenska mynidgheter neker dem genomresa. Hela den gruppen hamnar sedan i koncentrationsläger och flera dödas i Auschwitz. Även om ett fåtal romer fick komma med rödakorsbussar till Sverige, diskriminerades de även där och man föredrog andra grupper av flyktingar än just romer. Sveriges restriktiva flyktingpolitik fick fatala konsekvenser för många människor. Ett kapitel i historien vi rimligtvis bör skämmas över. Fortsätt läsa

Världslig makt eller ödmjukt tjänande?

I Bibeln, både i Gamla och Nya testamentet, finns bilder av Gud som kärleksfull, självutlämnande och tjänande. Det här kan man se när man betraktar Jesus. Han kom inte för att skaffa sig tjänare och rikedomar, inte för att samla ihop en armé och bygga ett världsligt rike. Han kom för att uppsöka den som gått förlorad, ge liv, bryta ner förtryckande strukturer. Han avvisade erbjudandet om världslig makt. Hans Rike är inte av denna världen. Hans makt är annorlunda, sprungen ur det ödmjuka tjänandet.

Under Konstantin den stores tid, på 300-talet, sägs det att Gudsbilderna förändrades. Jesus började framställas som den himmelske kejsaren, fursten i toppen av hierarkin. Varför? Därför att Jesusrörelsen hade gått från att vara en tjänande kraft i samhällets marginal till att bli den statsbärande Kyrkan, den Kyrka som legitimerade statens makt och förtryck. Kyrkliga ledare omfamnade med glädje den nya privilegierade ställningen och världsliga makten. Det kors som varit en symbol för ödmjukhet, tjänande och försoning blev en symbol för makt, stat, militär styrka och dödande av fiender. Fortsätt läsa

Svar till Yvonne Andersson: slå vakt om den ickekonfessionella skolan

När det gäller familjepolitiken brukar KD framhålla familjens frihet men när det gäller vilka och hur olika religiösa högtider ska firas då ska tydligen staten lägga sig i. Det är nämligen ”självklart att våra barn ska möta och inandas vårt kristna kulturella arv”. Det är den offentliga skolan och lagstiftningen som ska se till att detta” inandande” sker, på skolgudstjänster, ett par gånger om året.

Detta är i alla fall vad KD-riksdagsledamoten Yvonne Andersson (YA) Fortsätt läsa

Skolgudstjänst i moskén? Vad säger de som driver adventsuppropet?

De kristna tidningarna Dagen, Världen idag och Signum har den senaste tiden drivit adventsuppropet. Kampanjen vill slå vakt skolans möjlighet att samlas i kyrkan under ledning av en präst som förrättar bön och ger välsignelse.  Man vill alltså att skolbarnen, utan att pådyvlas en kristen tro ska, om skolan så önskar och beslutar, få delta i kristen gudstjänst i kyrka (om man med gudstjänst menar samling med psalmsång, bibelläsning, bön och välsignelse). Fortsätt läsa

Ska frikyrkliga ta avstånd från upplysningen?

Det händer att kristna ser rött när de hör ordet ”upplysningen”. Jag har åtskilliga gånger mött förkunnelse i frikyrkan där upplysningen utmålas som den stora boven, det paradigm som trängde undan det kristna paradigmet från västerlandet. Man menar att upplysningens humanism satte människan i centrum i stället för Gud och därmed bröts kristendomens och kyrkans inflytande. Den tidigare självklara bibeltron ersattes med sekulär förnuftstro. Är det kristna motståndet mot upplysningen berättigat? Nej, inte särskilt. Av flera skäl. Jag vill nämna något. Fortsätt läsa

Skolavslutningar, kyrkliga privilegier och efterföljelse

Först några rader från mitt twitterflöde:

”Hur kan hela den kristna rörelsen i Sverige sitta och titta på när sekulärhumanister fullständigt lobbar sönder politisk sans och vett”

”Tror ni Skolverkets byråkrater fick ngn störning av morgonbön i skolan ;) ? Nu en ideologiproducent som *driver* sekularisering.”

”Enda tillåtna religionen i Sverige är sekularismen! Nu får det väl vara nog? Dags för civil olydnad!”

”Nu diskuteras det om eleverna ska få sjunga Stilla natt på skolavslutningen. Man tar sig för pannan. Sekulär humanism när den är som sämst.”

Det har kommit flera rätt upprörda kommentarer från kristet håll om gårdagens artikel på DN-debatt, där två representanter för Skolverket beskriver juridiska riktlinjer som utformats för skolavslutningar. Det man särskilt ifrågasätter är tolkningen av skollagens begränsningar för religiösa inslag inom ramen för obligatorisk skolundervisning. Fortsätt läsa