Kategori: Frikyrkan

Var finns Jesus?

För många år sen hade jag en nära vänskap med en helt underbar familj med muslimsk bakgrund. Vi var riktigt goda vänner och besökte varandras hem regelbundet. En dag kom en evangelist som talade samma språk som mina vänner till stan. Evangelisten ville träffa familjen. Jag vet inte exakt vad som sades, men besöket och det samtal om religion som fördes fick till följd att familjen blev jätteledsna och upprörda. Vänskapen bröts. När jag senare frågade evangelisten vad som hänt fick jag höra att evangeliet konfronterar, att det utmanar, får folk att antingen ta emot eller förkasta.

Jag är övertygad om att många av mina frikyrkovänner skulle säga både amen och halleluja till evangelistens analys. Men det gör saken om möjligt ännu sorgligare. För mig var det som hände bara tragiskt. Det gör ont när jag tänker på familjen och att jag delvis var skyldig till det som hände. När jag har försökt förstå skulle jag säga det handlade om ett slags andligt övergrepp. Kanske välment, men likafullt ett övergrepp.

Jesus var kompromisslös och konfronterade. Men på vilket sätt och i förhållande till vilka? Så vitt jag kan se så konfronterade han människor som utövade orättfärdig makt, religiösa ledare som la bördor och ställde krav på de som befann sig i underläge för att befästa sin position och själva framstå som fromma. Utan att ha det rätt ställt för egen del.

Hur var då Jesus mot de svaga, vanliga längtande och sökande människor? Han var tröstande, öppen och inkluderande. De fängslade, hungriga och sjuka kallade han sina bröder. Kvinnor och barn fanns, delvis mot konventionerna, i hans närhet. Och så vitt jag kan se riktade Jesus inga krav på dogmatisk bekännelse eller yttre manér i mötet med dessa. Han bjöd in till Guds rike.

Det uppfattades säkert provocerande att Jesus föredrog umgänget med syndare, föraktade och utstötta framför de fromma och uppburna. Men varför skulle detsamma inte gälla idag? Var någonstans finns Jesus i så fall? Och var borde vi finnas? Har vi i vår iver att vara ”kompromisslösa” och ”bibliska” missat grejen med Guds rike?

Per Hammarström

Har Sverige varit ett kristet land?

Med anledning av en debatt i tidningen Dagen (här och här) har historia kommit upp på tapeten. Frågan har bland annat gällt om Sverige varit ett kristet land eller inte.  Själv har jag alltid förundrats över alla de kristna (också många frikyrkliga) som stolt framhåller Sveriges kristna arv. På vilket sätt har Sverige varit kristet?

Under den lutherska enhetsstatens tid bedrev Sverige, i Guds namn, storskaliga, ofattbart grymma och förödande krig på kontinenten. Inom landet föraktades och förföljdes religiösa och andra minoriteter. Judar drevs ut ur landet om de inte lät döpa sig. Att konvertera till katolicismen var belagt med dödsstraff. 1624 avrättades två modiga katoliker som vägrade avsäga sig sin tro. 1637 påbjöd myndigheterna att ”zigenare” skulle ut, alternativt dödas utan rannsakan och dom. Påbjudet folkmord, alltså.

Kvinnor har nedvärderats och förtryckts genom århundradena. Detsamma gäller homosexuella; fram till slutet av 1700-talet avrättades människor för sodomi. Sverige har präglats av djupa sociala orättvisor, hierarkier, särlagstiftning, rättsosäkerhet. Kort sagt, orättfärdigheten har funnits djupt inbyggd i landets politiska och rättsliga strukturer.

Men kyrkan då? Svenska kyrkan har fungerat som maktens språkrör och stödtrupp. Den legitimerade krig, konungamakt, dödsstraff och förtryck. De upproriska, kätterska och avvikande har tagits i kyrklig upptuktelse. Prästståndet har motsatt i stort sett varje förändring i demokratisk riktning.

Visst har kyrkan och kyrkans lära satt sin prägel på Sverige. Men kan man därmed säga att Sverige har varit kristet? Nej, i alla fall inte om man med kristen tro menar det Jesus stod för (som jag förstår det): öppenhet, mänsklig värdighet, godhet, rättvisa, inkludering, upp-och-nervända hierarkier, kritik av makten, pacifism, förståelse, nåd.

Per Hammarström

Hur tänkte dom där?

Idag skriver Jonthan Lehman en krönika på Expo-idag om förintelseförnekaren Åke Sandin, tidigare bland annat ordförande för Svenska freds. Sandins antisemitiska uttalanden har länge varit väl kända och omdebatterade, åtminstone sedan slutet av 1990-talet. Efter kritik från Svenska Freds nuvarande ordförande Anna Ek har nu Sandin bestämt sig för att lämna Svenska Freds, se här.

Så sent som 2010 prisas samma Sandin av Ickevåldsfonden med Sveriges kristna råd som huvudman. Priset delades ut i Storkyrkan av ärkebiskop Anders Wejryd. ”Åkes livsgärning för fred prisas” heter det på SKR:s hemsida. Man undrar hur dom tänkte där. Enda rätta vore att återkalla priset.

Men å andra sidan kan det vara svårt eftersom Ickevåldsfonden lades ner 2010. Vore i vart fall kul att höra hur den styrelse och/eller det råd som beslutade om pristagarna (här) tänkte.

Några reflektioner om behovet av bibelvetenskap

Jag har inte i någon högre grad satt mig in i den viktiga och intressanta bibelsynsdebatt som pågått under en längre tid i delar av svensk frikyrklighet. Mitt intryck är att debatten speglar en ambivalens från många kristna ledare och förkunnare inför det historisk-kritiska studiet av bibeltexterna. Vetenskapliga analysmetoder är bra så länge traditionell tolkning av bibeln inte utmanas men om gängse läror ifrågasätts vill man dra i handbromsen. Företrädare för den andra sidan vill öppna sig mer för nya sätt att läsa, tolka och förstå.

Jag ska inte ge mig in diskussionen om Jonabokens historicitet eller om författarfrågan i Jesaja. Mycket har sagts, både kloka och mindre kloka saker. Men utifrån mitt intresse för judisk-kristna relationer vill jag göra några reflektioner – utan att för den skull polemisera mot någon särskild sida i bibelsynsdebatten. Jag tänker på ett ämne där jag menar att modern vetenskaplig bibelforskning har visat sig avgörande för att ersätta ett destruktivt teologiskt paradigm med en korrekt förståelse av bibeltexterna. Fortsätt läsa

Adventsuppropet och den icke-konfessionella skolan

Delar av svensk kristenhet har på senare tid diskuterat adventsuppropet. Den kristna tidningen Dagen tog initiativet till kampanjen där man med avstamp i föreställningar om det kristna kulturarvet krävde att skolsamlingar i kyrkor ska få innehålla religiösa inslag. Snart nog skulle också tidningarna Världen idag, Dagens Seglora och Signum, från lite olika utgångspunkter, haka på kampanjen. På kort tid samlades imponerande 80 000 namnunderskrifter in som sedan överlämnades till utbildningsminister Jan Björklund. (Läs mer här)

Engagemanget för uppropet i det kristna Sverige har alltså varit enormt men en och annan kritisk röst har också hörts. Fortsätt läsa

Trött på snacket om “religionskritik”

”It’s a religion of bondage.  It’s a religion of lies and deception. It’s a religion that promotes violence.” Så beskriver den amerikanske pastorn Terry Jones ”the true nature of Islam” (se det klipp jag la ut i mitt förra blogginlägg). På hans T-shirt kan man läsa: ”Everything I ever needed to know about Islam I learned on 9/11.” Hård kritik av islam alltså, men är den korrekt, legitim, nödvändig? Är det kanske kyrkans ansvar att liksom Terry Jones avslöja och varna för islam?

En hel del kristna förkunnare och debattörer i Sverige skulle nog tycka det, de som gärna målar upp negativa bilder av islam och muslimer ungefär som Jones: islam är slaveri, lögn, bedrägeri, våld. Retoriken kan synas hård, men är absolut inte muslimfientlig, säger man, utan bara uttryck för ”religionskritik”. Det handlar om ett slags neutral, legitim granskning av en annorlunda och farlig religion.

Så kan man ju se det. Men det är flera saker som inte stämmer. Fortsätt läsa

Skrönan om julgranen i Bryssel och islamiseringen

Muslimfientliga grupper säger som det är. De vågar säga det som PK-medier och mainstreampolitiker inte säger, att det pågår en smygislamisering av Europa. Att muslimerna kräver att kristna symboler ska rensas bort från det offentliga rummet samtidigt som fega europeiska politiker ger efter för att inte väcka anstöt. Som nu, när politikerna i Bryssel har beslutat att förbjuda den publika julgranen med hänvisning till att den kränker muslimer.  Denna smått sensationella julgranshistoria berättas just nu på en mängd bloggar och hemsidor. Den har tragiskt nog även letat sig in i en blogg med kristna förtecken (här).

Problemet för de ”sanningssägande” skribenterna är att affären är en skröna. Fortsätt läsa

Skolgudstjänst i moskén? Vad säger de som driver adventsuppropet?

De kristna tidningarna Dagen, Världen idag och Signum har den senaste tiden drivit adventsuppropet. Kampanjen vill slå vakt skolans möjlighet att samlas i kyrkan under ledning av en präst som förrättar bön och ger välsignelse.  Man vill alltså att skolbarnen, utan att pådyvlas en kristen tro ska, om skolan så önskar och beslutar, få delta i kristen gudstjänst i kyrka (om man med gudstjänst menar samling med psalmsång, bibelläsning, bön och välsignelse). Fortsätt läsa

Ska frikyrkliga ta avstånd från upplysningen?

Det händer att kristna ser rött när de hör ordet ”upplysningen”. Jag har åtskilliga gånger mött förkunnelse i frikyrkan där upplysningen utmålas som den stora boven, det paradigm som trängde undan det kristna paradigmet från västerlandet. Man menar att upplysningens humanism satte människan i centrum i stället för Gud och därmed bröts kristendomens och kyrkans inflytande. Den tidigare självklara bibeltron ersattes med sekulär förnuftstro. Är det kristna motståndet mot upplysningen berättigat? Nej, inte särskilt. Av flera skäl. Jag vill nämna något. Fortsätt läsa

Viktig manifestation för öppenhet och mångfald

Idag är det den 5/12. Klockan fem i tolv stod jag och huttrade av köld på torget i Härnösand tillsammans med några hundra andra på 5i12-rörelsens årliga manifestation för öppenhet och mångfald. Unga, gamla, fattiga, rika, folk från all världens hörn samlade för att hävda varje människas lika värde. Det var fruktansvärt kallt men engagemanget och glädjen värmde desto mer. Mötte flera från ”min” pingstförsamling och det kändes bra. Att som kristen finnas med i dessa sammanhang känns självklart, att jobba tillsammans med andra som verkar för fred, rättvisa och öppenhet. Fortsätt läsa

Skolavslutningar, kyrkliga privilegier och efterföljelse

Först några rader från mitt twitterflöde:

”Hur kan hela den kristna rörelsen i Sverige sitta och titta på när sekulärhumanister fullständigt lobbar sönder politisk sans och vett”

”Tror ni Skolverkets byråkrater fick ngn störning av morgonbön i skolan ;) ? Nu en ideologiproducent som *driver* sekularisering.”

”Enda tillåtna religionen i Sverige är sekularismen! Nu får det väl vara nog? Dags för civil olydnad!”

”Nu diskuteras det om eleverna ska få sjunga Stilla natt på skolavslutningen. Man tar sig för pannan. Sekulär humanism när den är som sämst.”

Det har kommit flera rätt upprörda kommentarer från kristet håll om gårdagens artikel på DN-debatt, där två representanter för Skolverket beskriver juridiska riktlinjer som utformats för skolavslutningar. Det man särskilt ifrågasätter är tolkningen av skollagens begränsningar för religiösa inslag inom ramen för obligatorisk skolundervisning. Fortsätt läsa

”Den falska fredsrörelsen” och andra profetiska budskap

Det finns en uppsjö av svenska böcker om den yttersta tiden utgivna under de senaste hundra åren. Här ett axplock av mer eller mindre fantasieggande titlar: Världsrikens undergång och Kristi återkomst, Är Rysslands växande välde vilddjuret?, Inför världens undergång, Tre minuter före midnatt, Undergång och förnyelse i den stora världskrisen, Den falska fredsrörelsen, Israel i Bibelns ljus och Atombomben men trygghet ändå. Bland författarna hittar man många i frikyrkosammanhang kända namn: Hilding Fagerberg, Erik Bernspång, Thoarlf Gilbrant, C. G. Hjelm, Florentius Hällzon, John Ongman, Samuel Sollerman och många fler. Fortsätt läsa