Islam som betydelsebärande negation

Marcus Birro, hyllad av kristna i mitt facebook-flöde och utnämnd till årets kristna förebild av Dagen, har i dagarna deltagit en pod tillsammans med bland annat Ingrid Carlqvist. Där uttrycker han sig både antimuslimskt och instämmer i det som Carlqvist säger om islam, bland annat att islam är en barbarisk religion och att den till 98 % är en totalitär ideologi.

Men det som gör mig speciellt beklämd som kristen är att kristendomen framställs som islams motpol. Bland annat säger Carlqvist att kristendom till skillnad från islam är god och civiliserad. Jag tror att det är ett vanligt resonemang i kyrkan, att ställa ”islam” mot ”kristendom”. Många upplever att de behöver en betydelsebärande negation för att definiera sig själv, ”vi” är inte som ”de andra”. De andra är onda alltså är vi goda, de andra är barbariska alltså är vi civiliserade, de andra är regelstyrda medan vår tro kommer från hjärtat. Det här är inte första gången kristna har använt sig av den här typ konstruktioner. I 2000 år har judar haft liknande funktion i den kristna världsbilden. Judarna har framställts som snikna, lögnaktiga och orena medan kyrkan representerade det motsatta. Den bilden av judar har lett till oerhörda förföljelser och utbredd antisemitism i Europa.

Hur kan vi som kristna tillåta att det händer igen men denna gång med muslimer som motpol istället för judar? Vi som kristna borde istället för att utsätta andra för rasism, fördomar och förföljelser stå upp för varje människas värde och döma varje människa för vad den gör inte vilken religion den tillhör. Själv känner jag ett stort släktskap med många muslimer, vi delar erfarenheter om hur det är att vara troende och människa. Vi är medmänniskor helt enkelt. Gud är större än att vi kristna ska behöva definiera oss genom att hata och se ner på andra.

Ylva Hammarström

Gud eller kejsaren?

”I en nationalistisk tid dyrkar samhällen sig själva skamlöst och öppet” (Ernst Gellner i Stat, nation, nationalism)

Nationalismen är religion, politisk religion. I en nationalistisk tid dyrkas Nationen, Folket, Traditionerna, Kulturen, Flaggan, Historien, Kungahuset eller Presidentämbetet, allt i en salig blandning av myt och verklighet. Politiskt kräver Nationalismen att det folk som konstituerar staten ska härska och dominera på alla nivåer. Nationalismen exkluderar de avvikande men tvångsansluter också alla som anses tillhöra folket och kräver deras lojalitet, uppmärksamhet, känsla, identitet och hyllningar genom ritualer, fester och firande.

De första århundradenas kristna vägrade delta sin tids statsritualer, hyllningarna som Imperiet krävde. De vägrade offra till kejsaren och ansågs därför (med rätt) avvikande och illojala. De hade en annan lojalitet som uttrycktes i den oerhört radikala bekännelsen: Jesus är Herre!

En radikal och progressiv kristen rörelse idag genomskådar myten om Nationen och vägrar underkasta sig. Konservativa kristna däremot tycks angelägna att visa sin lojalitet med Nationen, flaggan, kungahuset och andra nationella symboler. Det är inte svårt att gräva fram exempel på den starka identifikationen med Nationen.

Varför då delta i detta offer till kejsaren? Förutom vanans makt tror jag de vägleds av myten om den Kristna Nationen. Ungefär så här: eftersom Nationen vilar på kristna värderingar, korset är flaggan är tecknat på flaggan och kyrkan traditionellt haft stort inflytande sägs Nationen vara ”kristen”. Därför ska den vördas.

Det vi har att förhålla oss till är att kristendomen, allt sedan Konstantins dagar, använts för att legitimera statlig makt. Mussolini och Franco gjorde det förvisso, men även betydligt beskedligare nationalismer. Nationens påklistrade dyrkan av Gud har i själva verket varit, som den judisk-tjeckiske socialantropologen Ernest Gellner mycket riktigt skrev, en skamlös dyrkan av det egna samhället. Därför, i en tid då nationalistiska och främlingsfientliga krafter rör på sig och på nytt försöker kidnappa kristendomen, åter till bekännelsen: Jesus – inte kejsaren – är Herre!

Per Hammarström

Birro och motsättningen mellan kristna och muslimer

I mitt facebook-flöde har Marcus Birros krönika om kristna som förföljs delats flitigt de senaste dagarna. Ofta med uppmuntrande hejarop och instämmanden. Jag har inga intentioner att säga emot att kristna förföljs, men sättet Birro gör det på lämnar mig med en obehaglig känsla och jag kan inte låta bli att undra att de av mina vänner och bekanta som delar krönikan har läst mer än rubriken.

Birro inleder med att skriva att det ”lättare att måla naglarna i regnbågsfärger och slåss för de homosexuella i Ryssland” än att kämpa för det förföljda kristna. Även om han skriver att det inte är något fel i att kämpa för homosexuellas rättigheter känns det som en onödig markering och dessutom felaktig. För de som kämpar för homosexuellas rättigheter i Ryssland är det inte lätt. För Emma Green-Tregaro var det nog betydligt svårare att protestera genom att måla naglarna än det var för Birro att skriva och publicera sin krönika.

Birro skriver om de kristnas situation att ”det är inget annat än ett muslimskt korståg mot kristna i Mellanöstern” fortsätter ”jag menar att det inte går att prata eller skriva om detta utan att också lyfta fram det faktum att det ofta är muslimer som fördriver dessa hundratals miljoner kristna.” Här väljer Birro att enbart lyfta fram en del av sanningen. Det är inte bara i ”muslimska” länder som kristna förföljs. I Kina, som inte är ett land med en muslimsk diktatur, förföljs kristna. Liksom i Ryssland som är ett ”kristet” land. Och i länder där kristna förföljs, förföljs även andra grupper. I till exempel Syrien förföljs även kurder.

Problemet med Birros krönika är mitt tycke den uppdelning han gör mellan kristna och muslimer. Konflikterna handlar mer om politik än religion men ändå vill Birro få det till ett religionskrig. Det är fel och onödigt. Genom sin krönika skriver Birro in sig i en antimuslimsk ideologi som vill framställa islam som en förtryckande religion. Muslimska minoriteter förföljs också i till exempel Burma. Det gör det tydligt att det inte handlar om kristna mot muslimer, det handlar snarare om förtryck av minoriteter och oliktänkande.

När han dessutom påstår att ingen i Sverige vågar skriva om förföljelsen av kristna på grund av att det inte är ”politiskt korrekt” är det en uppenbar osanning. Det har skrivits om förföljelsen av kristna i några av våra största dagstidningar.

Det gör mig upprörd att Birro istället för att ta denna viktiga fråga på allvar och solidarisera och hjälpa de kristna som blir förföljda i världen väljer att vända det emot en annan grupp och svartmåla dem. Människor med olika religiös bakgrund blir förföljda och det är något vi måste kämpa mot. Jag vill kämpa för kristnas rättighet att utöva sin religion. Men jag vill också kämpa för muslimers rättigheter, för som Birro säger, det som händer dem händer också mig..

Ylva Hammarström

Se även artikel i Dagen här.

Var finns Jesus?

För många år sen hade jag en nära vänskap med en helt underbar familj med muslimsk bakgrund. Vi var riktigt goda vänner och besökte varandras hem regelbundet. En dag kom en evangelist som talade samma språk som mina vänner till stan. Evangelisten ville träffa familjen. Jag vet inte exakt vad som sades, men besöket och det samtal om religion som fördes fick till följd att familjen blev jätteledsna och upprörda. Vänskapen bröts. När jag senare frågade evangelisten vad som hänt fick jag höra att evangeliet konfronterar, att det utmanar, får folk att antingen ta emot eller förkasta.

Jag är övertygad om att många av mina frikyrkovänner skulle säga både amen och halleluja till evangelistens analys. Men det gör saken om möjligt ännu sorgligare. För mig var det som hände bara tragiskt. Det gör ont när jag tänker på familjen och att jag delvis var skyldig till det som hände. När jag har försökt förstå skulle jag säga det handlade om ett slags andligt övergrepp. Kanske välment, men likafullt ett övergrepp.

Jesus var kompromisslös och konfronterade. Men på vilket sätt och i förhållande till vilka? Så vitt jag kan se så konfronterade han människor som utövade orättfärdig makt, religiösa ledare som la bördor och ställde krav på de som befann sig i underläge för att befästa sin position och själva framstå som fromma. Utan att ha det rätt ställt för egen del.

Hur var då Jesus mot de svaga, vanliga längtande och sökande människor? Han var tröstande, öppen och inkluderande. De fängslade, hungriga och sjuka kallade han sina bröder. Kvinnor och barn fanns, delvis mot konventionerna, i hans närhet. Och så vitt jag kan se riktade Jesus inga krav på dogmatisk bekännelse eller yttre manér i mötet med dessa. Han bjöd in till Guds rike.

Det uppfattades säkert provocerande att Jesus föredrog umgänget med syndare, föraktade och utstötta framför de fromma och uppburna. Men varför skulle detsamma inte gälla idag? Var någonstans finns Jesus i så fall? Och var borde vi finnas? Har vi i vår iver att vara ”kompromisslösa” och ”bibliska” missat grejen med Guds rike?

Per Hammarström

Kristen rojalist? Inte jag i alla fall!

Dagens stora skratt på sociala medier har utan tvekan varit KDU:s utspel om monarkin. Inte bara det att kungen hyllas för att han ”kröntes” för 40 år sen utan kanske mer för att ungdomsförbundet kräver att monarken ska återfå befogenheter från tiden före Torekovöverenskommelsen 1974.

Inte bara KDU utan också många i Kyrksverige hyllar kungahuset och monarkin. Jag förstår faktiskt inte varför (eller, ja jag har mina aningar). Monarkin bygger på en odemokratisk, närmast feodal, princip om att människor föds olika, med olika rättigheter och skyldigheter. Hur kristet är det? Tänk efter!

Jag får påminna om det medeltida uttrycket: ”När Adam sådde och Eva spann, vem var då en adelsman?”

Per Hammarström

Har Sverige varit ett kristet land?

Med anledning av en debatt i tidningen Dagen (här och här) har historia kommit upp på tapeten. Frågan har bland annat gällt om Sverige varit ett kristet land eller inte.  Själv har jag alltid förundrats över alla de kristna (också många frikyrkliga) som stolt framhåller Sveriges kristna arv. På vilket sätt har Sverige varit kristet?

Under den lutherska enhetsstatens tid bedrev Sverige, i Guds namn, storskaliga, ofattbart grymma och förödande krig på kontinenten. Inom landet föraktades och förföljdes religiösa och andra minoriteter. Judar drevs ut ur landet om de inte lät döpa sig. Att konvertera till katolicismen var belagt med dödsstraff. 1624 avrättades två modiga katoliker som vägrade avsäga sig sin tro. 1637 påbjöd myndigheterna att ”zigenare” skulle ut, alternativt dödas utan rannsakan och dom. Påbjudet folkmord, alltså.

Kvinnor har nedvärderats och förtryckts genom århundradena. Detsamma gäller homosexuella; fram till slutet av 1700-talet avrättades människor för sodomi. Sverige har präglats av djupa sociala orättvisor, hierarkier, särlagstiftning, rättsosäkerhet. Kort sagt, orättfärdigheten har funnits djupt inbyggd i landets politiska och rättsliga strukturer.

Men kyrkan då? Svenska kyrkan har fungerat som maktens språkrör och stödtrupp. Den legitimerade krig, konungamakt, dödsstraff och förtryck. De upproriska, kätterska och avvikande har tagits i kyrklig upptuktelse. Prästståndet har motsatt i stort sett varje förändring i demokratisk riktning.

Visst har kyrkan och kyrkans lära satt sin prägel på Sverige. Men kan man därmed säga att Sverige har varit kristet? Nej, i alla fall inte om man med kristen tro menar det Jesus stod för (som jag förstår det): öppenhet, mänsklig värdighet, godhet, rättvisa, inkludering, upp-och-nervända hierarkier, kritik av makten, pacifism, förståelse, nåd.

Per Hammarström

Statslös innebär inte rättslös! Ge Wesam uppehållstillstånd

Jag har tidigare skrivit om den hungerstrejk som Wesam El Hadad Muhamed påbörjade den 15 juli. Den delen av aktionen är avslutad men kampen fortsätter. Många har engagerat sig i fallet, inte minst lokalpolitiker från Miljöpartiet, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Läs mer och följ utvecklingen  här . Skriv också under den namninsamling som pågår till stöd för Wesam här.

Idag kommenterar Migrationsverket behandlingen av statslösa palestinier i Dagen (här) med anledning av en artikel om Wesam som publicerades i fredags (här). Här den kommentar jag lämnade i kommentatorsfältet under artikeln:

”Den som lever som statslös i Sverige i väntan på deportation eller något annat, vad det nu kan vara, har oerhört begränsade resurser. Inga möjligheter att studera, att arbeta. Lever på dagersättning på 24 kr/dan. Utan språkkunskaper, utan kunskap om hur det svenska systemet fungerar. Inte rätt till juridiskt ombud eller annan hjälp. Erfarenheten är att Migrationsverkets hjälp är obefintlig. De saknar telefon, dator, uppkoppling – begripligt med tanke på att de lever på 24 kr om dan. Hur ska de överhuvudtaget kunna kommunicera med omvärlden? Ofta flyttas de runt mellan olika förläggningar i olika delar av landet, saknar socialt umgänge och stöd. De lever under oerhörd press som ofta resulterar i depression och andra hälsoproblem.

Dessa människor, i denna hopplösa situation och med så begränsade resurser ska alltså övertyga ett helt Migrationsverk, lägga fram bevis, att de inte har någon som helst möjlighet att ta sig till annat land.

Kom igen. Det är helt absurt. Det är ovärdigt för ett land som vill värna humanitet och rätt. Sätt åtminstone, som ett första steg, upp en gräns för hur länge dessa människor ska behöva befinna sig i detta ingenmansland.”

Per Hammarström

Wesams hungerstrejk är nu inne på tredje veckan

 

 

 

 

 

 

Denna måndag har Wesam hungerstrejkat i två veckor för rätten till ett människovärdigt liv, se mina senaste inlägg. När jag hälsade på honom på lunchrasten idag låg han till sängs, kände sig svag men ändå vid gott mod.

Wesams fall uppmärksammades i TV 4 Sundsvall och detta bidrog helt säkert till att två representanter från migrationsverket besökte Wesam i måndags förra veckan (ett möte då även TV4-journalisten Birgitta Strandh fanns med). Vaga löften gavs om att verket skulle ta tag i Wesams fall. Ytterligare ett möte var utlovat till idag.

I övrigt skrev jag brev till några av Härnösands lokala politiker på förmiddagen. Kommunstyrelsens ordförande, Fred Nilsson (s) hörde av sig efter lunch och vi hade ett kortare telefonsamtal. Fred uttryckte sitt stöd för Wesam och sa sig vara beredd att bidra och agera. Lokaltidningen har också fått ett tips om saken.

 

 

Hungerstrejkens femte dag

Idag sände TV4-Nyheterna Sundsvall ett inslag om Wesam som gått in i hungerstrejk för rättvisa och ett värdigt liv. Inslaget understryker att svensk migrationspolitik får helt absurda konsekvenser för Wesam och hundratals andra i samma situation som ska men inte kan utvisas.

Länk till inslaget här.

I reportaget lägger migrationsverkets talesman skulden på de drabbade: det är deras eget fel att det är som det är eftersom de inte själva medverkat till att plocka fram nödvändiga dokument. Detta är rent struntprat. Statslösa palestinier är helt enkelt inte välkomna till något land. Exempelvis har Wesam försökt få visum till de länder migrationsverket har hänvisat honom utan resultat. Wesam har följt alla anvisningar, samarbetat fullt ut med både migrationsverk och polis. Ändå befinner han sig där han är. Det är en skam.

På grund av uppmärksamheten (?) har migrationsverket utlovat ett möte med Wesam nästa vecka för att diskutera hans situation. Vi på Vem är min nästa? återkommer.

Läs mer  här.

Wesam hungerstrejkar för rätten till ett liv

Igår, måndagen den 15 juli 2013, påbörjade Wesam El Hadad Mohamed en hungerstrejk. Hans aktion handlar om att kräva sin rätt, att grundläggande mänskliga rättigheter ska gälla, att en fullkomligt absurd situation berövar Wesam hans liv.

Wesam är statslös palestinier från Gaza och kom till Sverige som flykting för fem år sedan. Innan han kom till Sverige hade han vistats en tid i Förenade Arabemiraten och därefter i Vitryssland. Väl i Sverige fick han avslag på sin asylansökan.

Beslutet innebar alltså att Wesam skulle skickas ut ur landet. I Stockholm uppmanades han därför av polisen (den myndighet som verkställer utvisningar) att söka visum på Vitrysslands och Förenade Arabemiratens ambassader, vilket han också gjorde. På ambassaderna fick han naturligtvis inget visum. Stockholmspolisen vidtog inga fler åtgärder.

Inte heller polisen i Boden gjorde några försök att verkställa utvisning, hävdade att det inte finns minsta möjlighet att något av dessa länder skulle ge en statslös palestinier uppehållstillstånd. Varken i Boden eller i Stockholm har Wesam försökt att hålla sig undan utan funnits tillgänglig för polisen.

Nu har Wesam placerats på en av Migrationsverkets förläggningar i Härnösand.  Han lever på lägsta dagersättning, 25 kr/dagen. Då det finns ett utvisningsbeslut har han inte tillåtelse att arbeta, läsa svenska eller studera.

Han lever inte som papperslös, håller sig inte undan. Han är beredd att samarbeta med svenska myndigheter fullt ut. Men svenska myndigheter är tysta, agerar överhuvudtaget inte alls. Tystnaden är kompakt.

Wesam är utbildad, han både kan och vill jobba. Han skulle kunna och vill bidra. Men dag in och dag ut lever han i ett vakuum. Hans liv vara rinner iväg till ingen som helst nytta. Situationen är fullkomligt rättsvidrig.

Det är därför Wesam hungerstrejkar. Och därför borde varje rättskännande medmänniska stå upp för hans sak. Uttrycka solidaritet. Bilda opinion.

 

 

Hur tänkte dom där?

Idag skriver Jonthan Lehman en krönika på Expo-idag om förintelseförnekaren Åke Sandin, tidigare bland annat ordförande för Svenska freds. Sandins antisemitiska uttalanden har länge varit väl kända och omdebatterade, åtminstone sedan slutet av 1990-talet. Efter kritik från Svenska Freds nuvarande ordförande Anna Ek har nu Sandin bestämt sig för att lämna Svenska Freds, se här.

Så sent som 2010 prisas samma Sandin av Ickevåldsfonden med Sveriges kristna råd som huvudman. Priset delades ut i Storkyrkan av ärkebiskop Anders Wejryd. ”Åkes livsgärning för fred prisas” heter det på SKR:s hemsida. Man undrar hur dom tänkte där. Enda rätta vore att återkalla priset.

Men å andra sidan kan det vara svårt eftersom Ickevåldsfonden lades ner 2010. Vore i vart fall kul att höra hur den styrelse och/eller det råd som beslutade om pristagarna (här) tänkte.

STOPPA REVA! FÖR EN HUMAN FLYKTINGPOLITIK!

Ingen kan ha undgått de senaste dagarnas debatt om myndigheternas REVA-projekt. Protesterna växer, även från kyrkhåll. En ledare i Sändaren uppmanar till helig vrede. ” Låt oss hoppas att kyrkorna i Sverige ännu en gång, precis som för åtta år sen i Påskuppropet för en human flyktingpolitik bestämmer sig för att agera. Vi behöver igen kyrkornas heliga vrede över en av vår tids största orättvisor.” Hasse Boström tar också upp frågan i en ledare i Dagen, kanske inte i lika skarpa ordalag, men han kräver bland annat amnesti för flyktingar. Helt rätt, om du frågar mig.

Så vitt jag har kunnat se har inga uttalanden kommit från officiellt samfundshåll, även om GF:s kyrkoledare Lasse Svensson och Lunds biskop Antje Jackelén fanns med bland undertecknarna till den debattartikel som Aftonbladet publicerade förra veckan. Det återstår att se hur kyrkorna, Sveriges Kristna Råd och andra kristna organisationer kommer hantera frågan. Man skulle vilja se ett brinnande engagemang för en schysst flyktingpolitik.

Lördagen den 9 mars kommer en demonstration hållas i Kungsträdgården, Stockholm, mot utvisningar och REVA. Förhoppningsvis kommer kyrkfolket finnas med bland de protesterande. Mer information om demonstrationen: här och här. Väl mött!

Uppdatering: Det har trätt fram en del folk som drabbats av REVA.

Läs Jaminas berättelse och Johannas berättelse

Per Hammarström

Rasism med ekon från kolonialismen

Idag publicerar tidningen Dagen min insändare Det finns en vardagsrasism. Den är ett svar på Alf Ronnbys inlägg  publicerad i Dagen 2013-02-12. Ronnby, docent i socialt arbete och debattör som bland annat varnat för faran med det multikulturella samhället (här en länk till hans bok Smygande islamismen), menar att det är fel av de politiskt korrekta att ifrågasätta rasistiska stereotyper, som bilderna av svarta i seriealbumet Tintin i Kongo, Black-face figuren i Lilla hjärtat och den numera berömda bortklippta dockan i Kalle Ankas jul.  Han påstår att de politiskt korrekta både saknar humor och historiskt perspektiv. De ”ägnar sig, liksom i forna Sovjetunionen, åt historierevisionism” och är därmed ”auktoritära och förtryckande”.

I min replik bemöter jag en del av dessa, enligt min mening, fullkomligt bisarra påståenden. Fortsätt läsa

Juden verboten!

På Yad Vashem i Jerusalem finns ett foto från Nazityskland. På fotot syns ett stängsel där det hänger en skylt med texten ”Juden verboten!”. Innanför stängslet syns ett altare med ett krucifix. Judar tilläts alltså inte att gå in till en plats där tanken var att besökaren andaktsfullt skulle betrakta – en jude. I den Nazianstrukna kyrkan gjordes inte kopplingen att Jesus, den man bekände världens frälsare, tillhörde samma folk som betraktades som världens avskum.

Ibland har det som ett slags försvar hävdats att kyrkan visserligen stod för en tveksam antijudaism, ett avståndstagande från judendomen som religion, men man var svurna motståndare till nazisternas antisemitism, det vill säga avståndstagandet från judarna som ras. Fortsätt läsa

Förintelsens minnesdag och den romska invandringen, då och nu

Idag sitter jag och förbereder mig inför terminen som just har startat. Har lånat och läser tegelstenen Tusen år av invandring av Ingvar Svanberg och Mattias Tydén och framförallt kapitlet som behandlar resande och romers invandring till Sverige. Bland annat står om att romsk invandring förbjöds 1914 och inreseförbudet kom att gälla fram till 1954. Alltså även under andra världskriget, under en tid då romer var en oerhört utsatt grupp.

Boken nämner ett specifikt fall då fyrtio norska romer hade varit i Frankrike och inte tilläts komma tillbaka till Skandinavien efteråt, även svenska mynidgheter neker dem genomresa. Hela den gruppen hamnar sedan i koncentrationsläger och flera dödas i Auschwitz. Även om ett fåtal romer fick komma med rödakorsbussar till Sverige, diskriminerades de även där och man föredrog andra grupper av flyktingar än just romer. Sveriges restriktiva flyktingpolitik fick fatala konsekvenser för många människor. Ett kapitel i historien vi rimligtvis bör skämmas över. Fortsätt läsa

Gud rike är politik – men på ett annat sätt

”Mitt rike är inte av denna världen”, säger Jesus till den romerske landshövdingen Pontius Pilatus, när han ställd inför rätta anklagas för uppror. Hur ska man tolka det här påståendet Jesus gör? Är det en andlig Jesus vi möter, som försöker tona ner politikens betydelse? Eller möter vi en Jesus som underkänner Pilatus makt och förespråkar en stat styrd av Gud?

En del kristna drar slutsatsen att den värld vi lever i är ointressant för Jesus. Eftersom Guds rike inte är av denna världen ska inte kyrkan ägna sig åt världsliga saker som politik – alltså angelägenheter vi människor har gemensamt. Kyrkans uppgift är andlig, att predika syndernas förlåtelse och individens frälsning. I skydd av den mer eller mindre isolerade församlingen ska människor bevaras från denna världens ondska i väntan på en bättre tillvaro. Fortsätt läsa

Världslig makt eller ödmjukt tjänande?

I Bibeln, både i Gamla och Nya testamentet, finns bilder av Gud som kärleksfull, självutlämnande och tjänande. Det här kan man se när man betraktar Jesus. Han kom inte för att skaffa sig tjänare och rikedomar, inte för att samla ihop en armé och bygga ett världsligt rike. Han kom för att uppsöka den som gått förlorad, ge liv, bryta ner förtryckande strukturer. Han avvisade erbjudandet om världslig makt. Hans Rike är inte av denna världen. Hans makt är annorlunda, sprungen ur det ödmjuka tjänandet.

Under Konstantin den stores tid, på 300-talet, sägs det att Gudsbilderna förändrades. Jesus började framställas som den himmelske kejsaren, fursten i toppen av hierarkin. Varför? Därför att Jesusrörelsen hade gått från att vara en tjänande kraft i samhällets marginal till att bli den statsbärande Kyrkan, den Kyrka som legitimerade statens makt och förtryck. Kyrkliga ledare omfamnade med glädje den nya privilegierade ställningen och världsliga makten. Det kors som varit en symbol för ödmjukhet, tjänande och försoning blev en symbol för makt, stat, militär styrka och dödande av fiender. Fortsätt läsa

Några reflektioner om behovet av bibelvetenskap

Jag har inte i någon högre grad satt mig in i den viktiga och intressanta bibelsynsdebatt som pågått under en längre tid i delar av svensk frikyrklighet. Mitt intryck är att debatten speglar en ambivalens från många kristna ledare och förkunnare inför det historisk-kritiska studiet av bibeltexterna. Vetenskapliga analysmetoder är bra så länge traditionell tolkning av bibeln inte utmanas men om gängse läror ifrågasätts vill man dra i handbromsen. Företrädare för den andra sidan vill öppna sig mer för nya sätt att läsa, tolka och förstå.

Jag ska inte ge mig in diskussionen om Jonabokens historicitet eller om författarfrågan i Jesaja. Mycket har sagts, både kloka och mindre kloka saker. Men utifrån mitt intresse för judisk-kristna relationer vill jag göra några reflektioner – utan att för den skull polemisera mot någon särskild sida i bibelsynsdebatten. Jag tänker på ett ämne där jag menar att modern vetenskaplig bibelforskning har visat sig avgörande för att ersätta ett destruktivt teologiskt paradigm med en korrekt förståelse av bibeltexterna. Fortsätt läsa

Slutreplik i debatten om Adventsuppropet

I dagens Dagen publiceras vår slutreplik i debatten om Adventsuppropet. Artikeln kan läsas här.

På Barnabasbloggen publiceras mer material från oss som undertecknat debattartikeln. Läs här

Läs också förra inlägget på denna blogg, där jag bemöter en debattartikel, skriven av KD-riksdagledamoten Yvonne Andersson, som stöder till Adventsuppropet.